Det är sensommar och lugnet har lagt sig över Gotland. Nu är ön som allra bäst, med solvarmt hav, folktomma stränder och gott om plats på restauranger och kaféer.
Jag har siktat in mig på en tur längs den östra kusten, från Rone utanför Hemse, med Östergarn och Fårösund i sikte. En bilresa med cykel i bagaget – längs slingrande vägar som i mångt och mycket följer havet.
Rone hamn är en doldis väl värd att besöka. För här finns Gula Hönan, ett av Gotlands mysigaste pensionat, med restaurang och bakficka. I närheten finns det gott om fornlämningar från järn- och bronsålder. Maffigast är Uggarde rojr, ett imponerande bronsåldersröse som mäter hela 45 meter i diameter och är närmare åtta meter högt.
Efter en lång frukost ute i den lummiga pensionatsträdgården passar jag på att stanna till vid Tomtbod knappa milen norr om Rone. Ett av de mer välbevarade fiskelägena, med anor från 1600-talet. Bodarna med skiffertak, gistgardar för näten och länningar för båtarna finns kvar i oförändrat skick.
Väl ute vid Närsholmens naturreservat, som mer är att likna vid en afrikansk savann, parkerar jag bilen för en tramptur genom landskapet. 1985 spelade den ryske regissören Andrej Tarkovskij in sin sista film Offret ute på halvön, och sedan dess har filmintresserade från hela världen sökt sig hit för att kolla den spektakulära inspelningsplatsen. Här är det lätt att bli kvar länge, för att njuta av naturen och den ståtliga fyren längst ute på udden.
Det tar sedan knappa halvtimmen att köra till Ljugarn, som lockar med badpensionat, kaféer och små restauranger. Grosshandlarvillor som skriker av snickarglädje och fiskebodar med anor. Den långa, guldgula sandstranden ser ut att varsamt hålla om de gamla trävillorna.
Är man i Ljugarn gäller det att inte missa Smakrike, mest omskriven för sina rätter med gotländsk tryffel som smaksättare. Under höstarna serverar krögarparet Rickard och Lotta Hasselblad rätter med den väldoftande svampen i centrum.
– För mig är Gotlandsprodukterna en förutsättning för att driva Smakrike. Jag får bland annat hängmörat kött från Ejmunds gård utanför Roma, fina ostar från både Stafva och Häftings samt riktigt bra lamm från gårdar i närheten. Och så tryffeln förstås, betonar krögaren Rickard Hasselblad.
För här kan man som gäst hänga med på guidad tryffelsafari under vissa helger om hösten.
Och visst är det en härlig känsla att sitta på den inglasade terassen i den ljumma augustiaftonen och njuta av gotländska betor med tryffelaioli och oxfilé från Ejmundsgård.
Jag kan inte motstå en andra frukost på Espegards klassiska konditori nästa morgon, där många köper frukostfrallorna innan kaféet öppnat – via bakdörren som går direkt till bageriet. De omskrivna bakelserna och kanelbullarna får till och med Visbyborna att resa hit för en helgfika.
Några kilometer bort längs grusvägen ligger Vitvärs fiskeläge och Folhammars märkliga raukområde, med smått surrealistiska stenstoder. Ett naturligt konstgalleri som inbjuder till klättring.
Vägen vidare norrut leder förbi Sjaustru och Grynge – med fina sandstränder. Men maffigast av alla är nog Sandviken, en drygt kilometerlång bukt med finkornig sand – där havet många gånger bjuder på riktigt stora vågor.
När jag passerar vräker de in med full kraft, något som lockat två djärva surfare att ge sig ut i vågskummet
Jan Nilert är en av dem. Stångabo och surffantast som bytte boendet i Järna mot hus på östra Gotland att kunna surfa året runt.
– Sandviken är riktigt bra, om vinden är den rätta säger han med ett leende under en paus och blickar ut över vågformationerna.
Men nu längtar han till höststormarna. Då är det Fårö och tidiga mornar som gäller för Jan, med frukost redan vid fyratiden.
Nordins fiskaffär på Sysne udd vid Östergarnslandet, är en institution, med både färsk och egenrökt fisk. På isbädd ligger nyfiskad piggvar, lax, abborre, torsk, näbbgädda och Gotlandsflundra. I en disk bredvid kan man köpa fisksåser, sillinläggningar och nybakad gotlandslimpa.
Sten och Monica Nordin har under många år lockat kunder till Sysne. Men sedan Sten gick bort förra sommaren är det numera Monica och sonen Leo som driver den anrika butiken vidare.
– Visst är det slitigt många gånger. Vi har ju öppet året runt, även om vi har begränsade öppettider under vinterhalvåret, säger Monica med ett leende samtidigt som hon komponerar en matig lunchtallrik, med rökt och gravad lax, flundra och laxvingar. Tillsammans med några skivor Gotlandslimpa blir det en riktig höjdarmåltid i lä bakom en faluröd fiskebod, med utsikt över Sandviken och havet.
Nu följer en av Gotlands vackraste vägsträckor. Den går genom Östergarnslandet, som bjuder på en sällsam blandning av tallhedar, grus och kalksten.
Strax före fiskebyn Herrvik står en bastant minnesskylt på den steniga stranden, rest till minne av den tyska minsveparen Albatross, som 1915 gick på grund efter att ha blivit beskjuten av ryska pansarkryssare.
Landremsan den sista kilometern in till Herrvik kallas för Kuppen, där kalkhällar och gles tallskog samsas om utrymmet. Fiskeläget ligger vid foten av mäktiga Grogarnsberget, med närmare tre km långa klintkanter. Från den högsta punkten har man en storslagen utsikt över Östergarnsholm, som mer liknar en soldränkt medelhavsö så här på håll.
Härifrån är det nära till Katthammarsvik – ännu ett gammalt fiskeläge och sommaridyll med fiskrökeri i den lilla hamnen.
Fårösund nästa. Vägen norrut, med blomstrande dikesrenar, leder förbi Krakas i Kräklingbo. Det gamla post- och bankhuset intill prästänget är sedan många år tillbaka gourmetkrog och minimalt gårdshotell. Krögaren Ulrika Karlsson värnar de gotländska råvarorna, och här mår man garanterat bra under vistelsen.
Ett annat måste är Furillens kalkbrott, nordväst om Slite. Ett koncentrat av den gotländska naturen, med skog, hav, raukar, klippor och kalkstensformationer. Fabriken Furillen rymmer dessutom omskriven restaurang och designhotell.
På vägen dit passar jag på att besöka Smöjens kalkbrott vid Kyllaj. Ett av flera gotländska kalkbrott som bjuder på hisnande bad. Och visst är det en häftig känsla att hoppa från klipporna och med ett plask landa i de grönskimrande bassängerna.
– Men tänk på att vattnet är djupt, kommenterar en förbipasserande cyklist.
Minst lika imponerande är Bungenäs kalkbrott nära Fårösund, ett par mil norrut. Det tidigare militära området är numera en mötesplats för trendmedvetna semesterfirare. De letar sig hit för att uppleva Bungenäs matsal, boendet i gamla militärbunkrar och Konsums gamla handelsbod, som återuppstått som kafé under namnet Nyströms. Men här har man just stängt för säsongen, så det blir ingen fika för min del.
Dessutom är biltrafik förbjuden, så jag tar cykeln, med nyfikna gutefår som sällskap.
Mer udda logi finner du på Fårösunds fästning i Bunge. Ett hotell i anslutning till den försvarsanläggning som byggdes i slutet av 1800-talet. Det stilfulla boendet med krog ligger ett stenkast från havet, där jag får ett valvrum insprängt i berget.
Vi är endast en handfull gäster som äter middag denna afton, och det kravmärkta lammet från Tajnungs gård passar utmärkt till ölbrygderna från Barlingbo och Gotlands bryggerier.
Rakt över sundet väntar Fårö, som bjuder på den stora dramatiken när det gäller natur och kultur. Jag har planerat en heldag med cykel runt delar av ön under morgondagen, med ett längre lunch-stopp på Kutens Bensin och Crêperie Tati. En smått surrealistisk gård med neonskyltar, rostiga bilar och bensinfat bland träd, buskar och serveringsbord. I köket gräddar visst franska crêpiers frasiga galetter och crêpes på löpande band.
Efter raukbesök vid Langhammars och strandcykling allra längst i norr, får det sedan bli en rejäl dos filmkultur på Bergman Center, för att ta del av den världskände regissörens kärlek till ön.
Öns vilda vägar
Det finns ett myller av goda små asfalt- och grusvägar på Gotland för härliga bilutflykter. Varför inte skaffa en riktig papperskarta och skippa gps:n för det riktiga äventyret? Gröna Kartan i skala 1:50 000 är ett säkert tips för att finna de riktigt slingrande vägavsnitten. En höjdare är Östergarnslandet, i synnerhet vägen från Sandviken via Herrvik till Katthammarsvik. Den är högst omväxlande med både grus, asfalt och kalksten.
Tidigare publicerad i Kia Story 1/20.
